fredag 21 november 2008

Dagbok från stenåldern

Tidig morgon. Det kalla regnet piskar marken, en flock renar drog över slätten. Långt borta ylade en varg. Sommarluften var iskall, skinntältet fladdrade i luften. Äldsta barnet huttrade i kylan och gnuggade sina händer mot fötterna och kände sig iskall. Hon visste att hon skulle dö, men då kom hennes pappa som hade varit på vargjakt och la det varma skinnet runt henne. Då kände hon sig trygg.

1 kommentar:

HaZ sa...

Fantastiskt fint skrivet! Man kan känna kylan genom märg o ben som du skriver!